DES

DES Video read more...

1 The loner has to achieve fulfilment alone within himself. All he has are his own extreme acts. People are merely supplementary to the achievement of these acts. He is abnormal and he knows it. I had always wished to kill but the opportunity never really presented itself in safe conditions … therefore substituted by fantasies which had me killed in the mirrored images. I had been killing this way for years, killing my own image. When I had the privacy of my own room as an N.C.O. sexual expression became more complex. The novelty of one’s own body soon wore off and I needed something positive to relate to. My imagination hit on the idea of using a mirror. By placing a large, long mirror on its side strategically beside the bed, I would view my own reclining reflection. At first always careful not to show my head, because the situation needed that I believe it was someone else. I would give the reflection some animation, but that play could not be drawn out long enough. The fantasy could dwell much longer on a mirror image which was asleep. 2 Jag står i ett kalt rum, golvet är vitt, bakgrunden mörk. Nu är det en teaterlokal, förmodligen byggd under 1800-talets andra hälft; balkonger med arabesker, röda ridåer, sammetsklädda säten, tre parketter, tre olika ingångar till respektive parkett, gröna exitlampor över varje utgång, någon form av intetsägande freskmålning täcker det kupolformade taket. En spotlight: vitt ljus lyser upp mig. Jag står på scenen. Ridån måste ha gått upp utan att jag märkt någonting. Jag är förmodligen naken; kanske bär jag ljusa underbyxor eller ett höftskynke. Jag kan se strålkastaren och rampbelysningen vid scenkanten, kan höra men inte se publiken. Någonting säger mig att det är pappfigurer – inte riktiga människor - som sitter i sätena, och bruset som ligger över sorlet kommer från ett förinspelat ljudband. Rummet blir helt tyst. Rampbelysningen och spotlighten slocknar. Allting sker i ultrarapid. Ljuset från spotlighten kommer sakta tillbaka, men nu inte lika intensivt. Jag sträcker ut en arm, mot det öppna rummet, mot publiken. Trots att jag inte rört på mig så har scenkanten kommit närmare, jag står nu precis framför den släckta rampbelysningen. En flamma blixtrar till från andra parkettens mitt. Några sekunder förflyter. Den första kulan träffar bröstkorgens övre del, vänster sida, slår upp ett stort hål, blod väller fram. Rummet är helt tyst, ingen knall. Den andra kulan träffar ljumsken, höger sida; jag böjer mig framåt. Jag kastas tillbaka när den tredje kulan träffar i halsen och går rakt igenom. Den fjärde kulan träffar ansiktet, kinden, vänstra sidan; hela käkpartiet blir synligt, tre kindtänder i överkäken splittras. Den sista kulan träffar i tinningen, jag slungas bakåt, faller ned på scengolvet, blod och grå hjärnsubstans rinner ut i en stor pöl: en gloria runt mitt trasiga huvud. Spotlighten slocknar, de röda ridåerna går sakta ned, rampbelysningen tänds, publiksorlet börjar på nytt, det låter som om de lämnar teatern. Jag känner mig lugn och helt avslappnad. Jag faller ned genom golvet, försvinner i en djup avgrund, faller under flera minuter i ultrarapid. Jag är helt avslappnad. 3 I put talc on my face to erase the living colour. I smear charcoal under my eyes to accentuate a hollow dark look. I put pale blue on my lips. I rub my eyes to make them bloodshot. I have put three holes in my old tee-shirt. I make a mixture of cochineal and saffron to synthesise blood. I soak the “blood” into the holes and the liquid stains my shirt and runs down my body. I lie, staring-eyed, on the bed in front of the mirror and let my saliva foam and drip from my mouth. I stare in fascination at the shot body of me in the mirror. I step outside myself in detached imagination. There is another imaginary person in the room who finds my body out in the woods. I have been executed and left there by the S.S. I am a French dissident student. The other person, an old hermit who lives in the woods, drags my dead body back to his old shack. He is wearing rags and he decides that I have no further use of clothes and begins to strip my limp body. He is speaking to me as though I were still alive. He pulls my now naked body off the bed on to the floor. He washes me. He ties my penis and puts some wadding in my anus. He sits me on the chair then he puts me over his shoulder and carries me back into the woods and buries me. Later he returns and digs me up takes me back to the shack. He masturbates me and my penis comes to life and I ejaculate. It is over. I tidy up the room, replace the mirror and have a bath. I turn on the T.V. and call the dog over to me. She wags her tail unsure of her reception. I reassure her and she jumps on to the bed and makes herself comfortable. 4 Jag sitter på en höjd och blickar ned mot en vit kvadrat - som lyses upp av en spotlight - ca 20 meter nedanför mig. Omgivningen runt mig och fyrkanten döljs i mörker, den är det enda jag kan se. Plötsligt vecklar kvadraten ut sig och blir en teaterscen med röd ridå och rampbelysningen vid scenkanten. Nu sitter jag i en teaterlokal, förmodligen byggd under 1800-talets andra hälft; balkonger med arabesker, röda ridåer, sammetsklädda säten, tre våningar, tre olika ingångar till respektive våning, gröna exitlampor över varje ingång, någon form av intetsägande freskmålning täcker det kupolformade taket. Min plats är belägen i mitten av den andra parketten. Jag kan höra men inte se publiken, som om jag helt saknade periferiseende, trots detta får jag en känsla av att rummet är fyllt med pappfigurer – inte riktiga människor – som sitter i sätena, och bruset som ligger över sorlet kommer från ett förinspelat ljudband. Rummet blir helt tyst. Rampbelysningen och spotlighten slocknar. Spotlighten tänds på nytt, det matta ljuset lyser upp en ensam figur som står framför rampbelysningen vid scenkanten. Han ser ut att vara naken; kanske bär han ljusa underbyxor eller möjligen ett kort höftskynke. Nu ser jag tydligt som om jag bara stod en meter framför honom; hans anletsdrag är identiska med mina egna. Samma överkropp med samma ärr, armar, ben. Han/jag sträcker ut en arm mot publiken i salongen. Allt sker i ultrarapid. Jag reser mig från min plats, i handen håller jag en 38 kalibers revolver i svart stål. Den första kulan träffar bröstkorgens övre del, vänster sida, slår upp ett stort hål, blod väller fram. Rummet är helt tyst, ingen knall. Den andra kulan träffar ljumsken, höger sida; han/jag böjer sig/mig framåt. Han/jag kastas tillbaks när den tredje kulan träffar i halsen och går rakt igenom. Den fjärde kulan träffar ansiktet, kinden, vänstra sidan; hela käkpartiet blir synligt, tre kindtänder i överkäken splittras. Den sista kulan träffar i tinningen, han/jag slungas bakåt, faller ned på scengolvet, blod och grå hjärnsubstans rinner ut i en stor pöl, likt en gloria runt hans/mitt trasiga huvud. Spotlighten slocknar, de röda ridåerna går sakta ned, rampbelysningen tänds, publiksorlet börjar på nytt, det låter som om de lämnar teatern. Jag känner mig lugn och helt avslappnad. Jag faller tillbaka ned på sätet, försvinner i en djup avgrund. Jag faller under flera minuter i ultrarapid. Jag är helt avslappnad. 5 The boy stood steady and cold against the wind in awe of his doomed universe and the devil and all that he could imagine a creator and destructor to be. He was cut off and engulfed by the sea, carried away into the numbing pressures of a silent peace without fear, without panic… He floated down into the womb of death, the painless seat of freedom. His glazed eyes stared, his body suspended, hair streaming, and limp hanging arms conducting a dreamless world. Natural living forces animated the pale white boy dancing, drunk in a timeless sea… The man spoke as he washed the boy’s lifeless body in soothing quizzical tones. “There is something so temporarily attractive in the bodies of dead young men. The limpness of the moveable parts, the ineffectiveness of a non-personality. The texture of dead cold skin to the touch. The uses which fantasy can make on an unresisting model of life… The hands and fingers are not rigid, not limp, nut lie as though undecided between the two. It is an unlovable thing but traumatic in its presence. I was fascinated by the mystery of death. I whispered to him because I believed he was still really in there. I ran my fingers all over his body and marvelled at its smooth beauty. If he were in there alive it was obvious that his penis was irrevocably dead. It looked small and insignificant. I would hold him towards me standing up and view in the full length mirror (my arms around him). I would hold him close often, and think that he had never been so appreciated in his life before … after a week I stuck him under the floor. Three days later I removed him (only once). I wanted him to lie there underneath in a bed of white roses. 6 Jag hade, särskilt under mina tidiga tonår, tankar om en värld som helt existerade utifrån och via mig själv. En värld där jag var den absoluta, enda existerande entiteten, en medelpunkt, där allt omkring mig – människor, natur, byggnadsverk – var mina egena uppdiktade privata chimärer. Som en blottlagd hjärna nedsänkt i en kuvös, eller som en kropp som flöt ensam i universum, drömde jag rörelser, tiden och historiens skeenden (som aldrig var mer än en nödvändig bakgrund till min världsbild, och fyllde aldrig någon funktion i sig). Men världen var ingen utopi, här fanns ständiga hot, gnagande problem och tärande ångest, som då självfallet sprang ur mig själv, men som inte gick att råda bot på. Denna fantastiska världsåskådning fungerade dock aldrig i praktiken. Jag tog den aldrig så långt som att göra verkliga försök att ändra dess naturlagar, radera ut vissa opassande pappfigurer eller dylikt. Jag vill skilja mellan fantasi och psykos. En stark fantasi som fascinerade och återkom. Ingenting skulle få finnas kvar när jag slutligen lämnade världen. Allt blev en förlängning av den egna kroppen, tanken, fantasin. Jag kan inte med säkerhet säga att jag verkligen har älskat någon annan människa än mig själv. Det fanns en tid då jag var övertygad om att jag sökte en annan människas närhet, idag är jag inte alls lika säker. Jag förstår det egoistiska och fundamentala i att fortplanta sig, men det går inte att jämställa med ett konstverk. Ett verk måste vara slutgiltigt, inte förbli i ständig utveckling, en utveckling som jag själv inte kan rå över och som kan utvecklas till något som jag i grunden föraktar.